”Ja, jag har sett platsen där världarna möts.”
Värdshuset var knäpptyst. Det enda som hördes var vinden som tjöt och regnet som slog mot träluckorna framför fönstren. Trots att vinterstormen hade Agraput i ett järngrepp hade flera dussin tagit sig till Svarta Svalan för att höra vandrarens vittnesmål. Ryktet hade spridit sig som en löpeld mellan husen och efter bara några timmar hade de samlat sig i lyktornas fladdrande sken. Det sades att han hade gått från ena jordens ände till den andra; att han hade varit förbi Khwarezm och Malekitiska vidderna och ännu längre bort, rundat hörnet på Nochtlaca och seglat till världens kant. Men det som hade fått hela värdshuset att tystna var hans berättelse om marknaden i Uulzvar.
”Menar du platsen där vägarna möts?” frågade gamle Morgor från huset runt hörnet.
Vandraren såg upp från härdens glöd med ljuset spelande över hans väderbitna ansikte.
”Nej,” svarade han. ”Det finns någonting annat i Uulzvar än marknad och blod. Det finns en plats där man kan se ljus och skuggor tränga in genom gliporna, dimma som sipprar genom smala sprickor. De har markerat platsen med ett sigill av blod och nu väntar bara domen.”
Han tystnade och församlingen drog efter andan. Många tänkte säkert på orden han hade sagt och en del trodde nog att han var galen. Men somliga tog hans uttalande på allvar och en av dem höjde rösten:
”Vem bestämmer domen?”
Vandraren lät blicken gå från en person till en annan, innan han gav sitt svar:
”Det är upp till er.”