I det klara vädret syntes de tydligt, som gröna moln i en annars oändligt blå himmel. Varka hade aldrig sett dem själv förut och nu förundrades hon över hur berg kunde sväva i bara luft. Hon studerade dem noga en och en – hon räknade till nio stycken flygande öar, täckta av grönska som fick stäppernas vinterskrud att blekna. De var så högt upp att det samlades någon sorts dimma eller moln omkring de största av dem. Hon hade aldrig sett havet men av vad hon hade hört de äldre i klanen berätta om det stora blå tänkte hon sig att det såg ut ungefär som de där underliga öarna. De hade sagt att havet var det vackraste i världen näst efter viddernas frihet. Falken Kyrior cirkulerade botten av en svävande klippa och den friska vinden lyfte Varkas fjäderprydda hår. Hon fylldes av en glädje som hon inte kunde hålla för sig själv och brast ut i ett glädjerop. Hon vred på huvudet och såg att Kranislav hade ridit upp till hennes sida.
”Det kan inte finnas något vackrare, broder,” sade hon. ”Det finns ingen chans att havet kan mäta sig med det här.”
Kranislav log sitt finurliga leende mot henne.
”Det sägs att detta är en spegling av havet, syster,” sade han. ”Att gudarna lyfte en bit av stäppen upp i skyn för att skapa en barriär mot ondskan utanför världen. Det sägs att en hel klan sveptes med när bergen lyftes och att de lever där än idag. Om du tittar noga kan du se dem där uppe.”
Varka tittade upp mot öarna igen och kisade för att se genom de tunna molnen. Hon kunde se hur växter klängde sig fast vid sidorna av klipporna och hur topparna var översållade av gräs. Men hon kunde inte se något tecken på klansfränder där. Hennes bror drev säkert med henne, som han alltid hade gjort. Vad skulle de ens leva av där uppe och hur kunde de ta sig mellan öarna? Hon skrattade hon skakade på huvudet.
”Kanske kan Kyrior bekräfta det du säger, va?” skämtade hon. ”Hur vet du förresten att det är inte är tvärtom?”
”Vad menar du?” frågade Kranislav.
”Att det inte är havet som är en spegling av det här?”
Syskonen log mot varandra och gladdes åt dagen. Varka visslade på Kyrior och satte fart på sin häst. De red ikapp under de svävande öarna, där solljuset studsade under skimrande berg och hovslagen dundrade mot marken. Kranislav var tyst som vanligt men Varka tjöt för dem båda, medan Kyrior rusade genom luften som en pil framför dem. På andra sidan öppnade sig Korpens territorium och de kunde då fortsätta sitt uppdrag. Snart skulle de två klanerna stå enade mot de invaderande korsfararna som skulle krossas vid gränsen. Ingen hade någonsin intagit deras gröna hav av gräs och de skulle inte lyckas den här gången heller.