Morgonen hade varit mild men dimman lämnade efter sig rimfrost i det torra gräset som spretade upp från tjälen i backen. Längre in i i den mörka skogen smög ett par troll omkring och doften av något oknytt låg som en strimma i luften. Hela dagen hade de gått förbi på väg till hovet, en efter en eller flera åt gången. Somliga var stora och hade fågelbon i håret, andra var små och fladdrade förbi som en flimrande ljus. De hade alla orsak att vara fruktade av människorna. Men ingen vågade komma ut i gläntan där de två figurerna stod mitt emot varandra. När stjärnorna kom fram var det plötsligt oändligt tyst, som om alla ljud slukades av spänningen mellan de två.
”Nu passerar midvinter,” sade sommaren. ”Det är dags att vrida tillbaka årstiderna.”
Vintern lade huvudet på sned och tittade på sommaren, sedan släppte hon ut ett skratt lika glatt som lätta snöflingor.
”Men det har ju knappt börjat!” utbrast hon. ”Ännu får väl isen ligga på sjöarna? Finns det inte tid för snöstormar skred, att världen tinar och sedan fryser igen?”
”Vi måste se till så att årstiderna följer rätt ordning och det måste vända nu,” påpekade sommaren.
Vinterns skratt frös till.
”Det är upp till hovet att välja och våren att skifta;” sade hon.
”Våren är inte här och det är inte vi som väljer, det är källan till livet som gör det,” sade sommaren.
”Livsträdet.”
”När blev det så?” frågade vintern med en kyla som fick islandskapet att verka varmt.
Frågan fick inget svar. De stod länge på det sättet och tittade på varandra tills stimmet från skogshovet nådde dem och kallade dem till sig.
”Då går vi väl,” sade den ena.
”Ja, vi gör väl det, sade den andra.