Draken gick ett helt varv runt trädet innan hon slog sig ner bredvid Erendol i det prydliga gräset. Alven såg på henne medan hon ruskade på sig och började tvätta sin ena tass, till synes obekymrad över det livsträdets allvarliga tillstånd. Erendol flyttade vikten till andra foten och kom på sig själv med att vara orolig; han hade inte väntat sig det och han fann det mycket stimulerande. När den svarta draken som kallades Sidia hade satt klorna runt hans torn och manat honom att följa med till Irminsuls skogar hade han blivit något irriterad. Han hade varit mitt uppe i en fundering över Delunis andra postulat när taket hade skallrat så till den graden att bitar av porfyr föll ner över hans hår och böcker. Det hade gjort honom förtrytsam. Det hade krävts en del övertalning och inkrävandet av en gammal tjänst från Sidia för att Erendol skulle följa med. Han hade varit mycket missnöjd delar av vägen och hade vägrat gå utanför stigen, vilket stundvis hade retat draken till sådant vanvett att hon tog till skyarna och gjorde spontana utfall mot hästflockar. Det hade kanske tagit onödigt lång tid men nu stod de där vid livsträdet och han ångrade inte att han hade lämnat Månbergen. Han hade hört ryktena om Irminsul men dess kondition var värre än vad han hade befarat. Grenarna som förut hade spretat som knotiga, mossbelupna armar var nu raka och rigida; där murgröna och tickor hade täckt dess vridna stam fanns nu endast slät bark som mer liknade marmor än trä. Som om detta inte vore nog hade snåren omkring trädet bytts ut mot välvårdat gräs och de lummiga, levande småträden som hade ställt upp som en kör omkring det stora trädet hade förvandlats till furor i raka led. Buskarna i skogen hade blivit till en regelrätt labyrint. Detta var långt ifrån det underbara trädet som han mindes från sin ungdom och det gjorde honom ledsen – inte så eländigt förtvivlad som hans fränder skogsalverna men han var ändå beklämd av situationen. Skogsalverna hade mött dem en dagsmarsch därifrån, när Sidia redan hade haft formen av den svarta katten och Erendol hade varit tacksam över att vila fötterna en stund. De hade berättat för dem om hur en av de fruktade nycklarna hade förvridit trädet med den mörkaste magin och hur sedan talaterna hade räddat det från att dö med ett av sina fröer. Erendol skakade på huvudet. Kanske var detta ödet som utjämnade balansen? Trädet hade kanske strävat för mycket åt kaos och nu slog pendeln över mot ordning? Kanske var det trots allt för det bästa? Han tittade på draken vid sin sida, som sträckte på sig och betraktade honom med sina gula ögon. Han kände att det skulle göra gott att lufta sina tankar så han ställde draken en fråga:
”Tror du att allt detta sker på grund av att ödet vill skapa balans?”
Han hörde en fnysning bakom sig.
”Balans?” Hon sade det med rösten drypande av förakt. ”Vad vet du egentligen om balans?”
Han vred på huvudet och såg plötsligt Sidia i ögonhöjd, i formen av en människa. Hennes svarta hår spretade åt alla håll och blixtrade med sina bärnstensögon.
”Kära vän, jag vet att det är den enda sanningen och världens enda verkliga öde.” svarade han. ”Och vi kan inte ändra vårt öde.”
Draken ställde sig mellan honom och trädet och visade med sin arm på dess grenar medan hon pratade:
”Se på det, Erendol! Detta är inte någons öde – detta är ondska!”
Hon skimrade av magi när hon höjde rösten. Erendol fick dölja ett leende när han såg henne så där; drakar var underbart vackra, kanske vackrast av alla varelser, men de var faktiskt ganska farliga när de blev arga.
”Det finns ingen ondska,” sade han med bibehållet lugn. ”Bara olika uppfattningar.”
Draken skakade på huvudet.
”Jag har inte kommit hit för att hålla den här diskussionen med dig igen.” Hon tog en paus och de tittade båda på trädet. ”Hur länge har vi känt varandra, Erendol?” frågade hon.
Han skakad långsamt på huvudet för att påvisa att han inte riktigt mindes.
”Sedan talaterna föll ner i havet,” svarade hon sig själv.
Erendol visste hur länge de hade känt varandra. Faktum var att han mindes den exakta dagen de hade träffats och vilket väder det hade varit men det hade inte bidragit till deras dialog att berätta om det.
”Och du vet att jag inte kan ändra min uppfattning om detta,” fortsatte hon. ”Hj’lp mig med detta. Irminsul måste bli hel för allas vår skull. Det finns ondska. Och dess källa ligger vanskligt nära att inte göra sitt val.”
Alven och draken stod bredvid varandra medan skymningen föll och målade skogen röd. Stjärnorna tändes och lyste i märkliga mönster som inte tycktes ha varit där förut.
”Du har inte fel,” sade Erendol tillslut.