För ett par ögonblick var allt som hördes en stekel som surrade. Stadens ljud och gatornas stim dämpades helt och hållet av de solida murarna och alla lager på lager av träd. Inget av grändernas skarpa odör eller de höga husens oväsen tog sin in. Vinden hade mojnat och sensommarkvällens eftervärme fick trädgårdarnas dofter att samla sig som en perfekt komponerad dessert som toppades av en fläkt från havet. Man hade nästan kunnat tro att de befann sig på en liciennsk barons lantliga slott om inte en ranka plötsligt hade slitit sig från en skimrande trädstam för att sluka stekeln i ett nafs. Alkemisten fingrade på sin bok och studerade honom ingående med sina blå ögon. De där ögonen som aldrig tycktes ta slut, utan fortsatte ner i ett djup som inte ens himlen kunde matcha. På något sätt skrämde de monsterjägaren mer än vad som sades vänta bland de malekitiska ormbunkarna nedanför stentrapporna. Alkemisten utbytte en blick med sin assistent och rätade på huvudet när hon talade till monsterjägaren:
”Så du har nedgjort en hydra förut?”
Påfågelplymen i hennes hatt vippade i rörelsen och viftade bort ett par eldsgnistrande fjärilar som råkade flyga förbi.
”Ja,” svarade monsterjgaren. ”Ett flertal.”
Alkemisten log ett snett leende.
”Sannolikt ingen som liknar den här,” sade hon. ”Detta är ingen vanlig hydra. Den skapades för att vakta ingången till huset Narolis dolda trädgård och uppfostrades till att attackera alla som inte bär lukten av deras blod.”
”Jag kommer på något.”
Alkemisten tog ett steg framåt och nålade fast honom med sina blåa ögon.
”Dessutom,” sade hon och stod tillräckligt nära för att han skulle känna doften av hennes subtila parfym, ”är den numer en chimera.”
Hon slog upp sin bok vid ett av de röda sidenbanden och höll upp sidan framför honom. Den visade bilden av en varelse som var förvriden och abnorm; som bestod av två eller flera olika djur som verkade ha sammanfogats på ett onaturligt sätt. Han läste inte texten men han visste vad den handlade om.
”Som du vet har det skett flera märkvärdiga och okontrollerade mutationer här de senaste åren,” fortsatte hon. ”Detta är en av de mer olycksaliga.”
Monsterjgaren såg förbi boken och mötte sin fruktan i alkemistens ögon. Det var inte första gången han tog sig an monster som hade frammanats eller slitit sig loss i staden sedan den mörke härolden drog genom staden och detta skulle förhoppningsvis inte bli den sista. Han hade inte bett om vare sig sina förmågor eller sitt värv och han hade lite till övers för oförsiktiga vetenskapare. Han hade jagat monstren i kloaker och på bibliotek, på smutsiga krogar och i djupa källarvalv – och han skulle ha kunnat ifrågasätta vem som egentligen var monstren i berättelsen. Det här var det första uppdraget i trädgårdarna och betalningen som huset Naroli hade utloat när deras hantlangare sökte upp honom under sträng sekretess skulle sitta fint i hans ägo.
”Trehundra dvärgiska silvermynt, visst var det så?” sade han och vände sig bort från alkemisten.
”Ja, det stämmer,” svarade hon. ”När du kommer tillbaka med kroppen. Hela kroppen.”
”Jag antar att den inte måste vara i ett stycke?” frågade han utan att vänta sig ett svar.
Han betraktade den slingrande trappan som ledde ner i ett dunkelt hörn av trädgården. Bortanför de stilla trädkronorna skymtade han solnedgången vid havet och rök som sakta ringlade sig upp från skorstenarna i hamndistriktet. Det skulle snart bli mörkt men det var inget större problem för honom. Han började gå ner mot den tysta dungen och lämnade alkemisten med sin bok och sina blåa ögon. Han kände sig säker på att chimeran skulle vara nedgjord innan midnatt; han hade uppfattat den distinkta doften av bergamott med en ton av monsterlilja i hennes parfym. Lukten som lurade hydran och som huset Naroli höll så hemlig var ett enkelt elixir. Han kunde redan höra ljudet av klirrande mynt.