”Släpp inte repet! Vad du än gör, släpp inte repet!”
Mäster Maliks sista ord ekade i Shaimas huvud när ljudet av tunga vagnar och skramlande rustningar närmade sig bakom kullarna. Månen stod i nedan vid den östra horisonten och stjärnornas ljus var knappast tillräckligt för att hon skulle se någonting bortanför krönet. Den enda ljuskällan vid sidan av hennes flackande lilla lykta var det bleka skenet från porten. Den där dörren, som mäster Malik hade pratat om i ett årtioende och som hon hade sett i sina drömmar. Han hade talat om den som om den höll världens alla hemligheter och lösningen på alla frågor de någonsin hade ställt sig. Bland böckerna och flaskorna i laboratoriet hemma i Khwarezm hade de suttit otaliga timmar och diskuterat detta underverk, detta mysterium som enligt de gamla legenderna var ingången till alkemins ursprung och gudarnas hemvist. De hade begett sig ensamma mot österländerna för att själva undersöka den och försöka lösa dess gåta, väl medvetna om att ingen som gick igenom den hade kommit tillbaka – hittills. Nu stod om vid den ökända dörren, ensam och utlämnad åt den tabariska truppen som kom allt närmare.

Repet var hårt spänt mellan hennes händer och den spegelblanka ytan. Mäster Malik hade fäst ena änden runt midjan och tagit facklan med sig. I samma ögonblick som hans hand hade vidrört den silvriga substansen som fyllde porten hade han sugits in i den, precis som källorna hade förutspått. Och precis som de trodde hade deras plan fungerat utmärkt fram tills dess; det speciellt förberedda repet hade inte dragit Shaima med sig genom porten. Den andra delen av deras plan hade däremot inte fallit ut som de hade hoppats, eftersom mäster Malik ännu inte vara tillbaka och det hade säkert gått ett halv glas sedan han försvann. Shaima vred på huvudet och försökte fånga en glimt av den annalkande hären. Det enda hon såg var ett svagt ljus långt bort, dess värme stod i skarp kontrast till det kalla ljuset som kastade långa skuggor från porten. Hon övervägde att släppa taget om repet och ta skydd bakom en av de få buskarna som växte i den omedelbara närheten. Men hon kunde inte släppa repet. Hon hade trots allt lovat mäster Malik och de hade varit igenom ett rent inferno tillsammans. Försiktigt började och gå sidledes mot busken, i förhoppningen att hon kanske skulle kunna nå den och samtidigt behålla greppet om repet. Hon försökte dra i repet för att få mer utrymme att röra sig på men det gav inte vika en tum.

Precis när hon trodde att den tabariska styrkan skulle komma över backkrönet och få syn på henne, hörde hon ett kommando vrålas och hela truppen stannade upp som en enda varelse. Hon kunde uppfatta någon form av dialog innan truppen verkade vika av åt ett annat håll. Hon stirrade åt deras håll medan skramlet sakta dog ut och fackelskenet falnade i natten. Sedan fick ett plötsligt skrapande ljud henne att vände sig mot porten. Till sin förskräckelse såg hon hur de enorma, järnbeslagna ekdörrarna började glida igen på sina gångjärn av sten. Det fick bara inte hända! Utan att tänka sig för skrek hon ut i förtvivlan men det fanns ingen där som kunde höra henne. Hon slet för allt vad hon var värd i repet och höll så hårt att knogarna vitnade men det var förgäves. Med en ljudlig duns som fick marken att skaka slog dörren igen och stenporten stod lika tyst och orubblig som när de hade kommit dit. Hon föll bakåt och landade på rygg i det mjuka ängsgräset, fortfarande krampaktigt hållande i repet. Vid ekdörrarnas springa föll det avhuggna repet ner och Shaima var helt ensam i mörkret under de likgiltiga stjärnorna.