Nutidshistoria

Till Kairoona kom de
Till utkanten av världen anlände de i små brutna grupper. Det var en ödets ironi att Kairoona – en gång plats för kaos och konflikt – hade blivit en säker hamn undan den förödelse som drabbat resten av Neidara. Men för flyktingarna som lämnat land och ägodelar bakom sig var den lilla utposten ett skydd från en värld satt i brand. Många av dem som kom hade varit upphöjda en gång innan världens oordning berövat dem allt de arbetat för och de allra flesta av dem som kom insåg att även lugnet i Kairoona bara var en tillfällig respit. Den vita ormens intåg hade satt världen i brand och för de som sett lågorna fanns det ingen undflykt. Minnet av förstörda städer och döda fränder var lika omöjliga att undkomma som de arméer som vandrade under den vita ormens banér. Det skulle bara vara en tidsfråga innan kriget hann ikapp och Kaas tvetungade kultister hade med säkerhet redan slingrat sig in och börjat förgifta människors sinnen. Men även tillfällig respit var bättre än inget för trötta fötter och hungriga magar och runt den lilla staden växte tältläger långsamt upp. Grupper som tidigare aldrig behövt dela mark var nu plötsligt grannar. Tidigare allianser var upphävda och gamla trätor övergivna. Alla tvingades nu navigera samma osäkra mark där tillit till en främling lika lätt kunde leda till frälsning som undergång.
Med sig i packningen hade flyktingarna bara vad de kunnat bära med sig. Många hade börjat sin flykt med överfulla vagnar men vägens längd, skrupellösa människosmugglare, banditer och härjande grupper av skuggor hade tagit ifrån dem allt utom det mest väsentliga. Trots detta bar flera av dem svarta stenar. Det enda som kvarstod av länder eller städer de kallat hem. Den vita ormen hade inte slösat någon tid. Med sitt intåg i världen hade hen hällt ut sin vrede över de otrognas mäktigaste symboler och förvandlat hela områden till svart glas. Hierakos – hela Hierakos – var en enda svartglänsande ödemark och städer i Licienne och Kazankuni hade gått samma öde till mötes. Varje centrum där andra gudar än Kaa dyrkats hade decimerats och flyktingarna bar nu stenarna lika mycket som symboler för allt som var heligt som en påminnelse om vad som väntade dem som vågade sätta sig upp mot den vita ormen. Memento mori.
Bland de bofasta i Kairoon såg man flyktingarna komma. Kanske gjorde platsens historia som ett centrum för krig och konflikt dem mer toleranta mot de trasiga vandrare som långsamt fyllde staden för de gjorde rum så gott de kunde. Meningarna var delade såklart – även Kairoona hade sin beskärda del av rädsla för främlingar – men överlag fanns det en känsla av att det fanns mer övergripande problem. Det sista året hade vänt upp och ner på allt de hållit för sant: de trognas böner förblev obesvarade och magin var bruten. De som en gång suttit inne med svaren och kunskaperna kämpade nu för att förstå och anpassa sig. Kören var bortom räckhåll och Nexus likaså. Drömvärlden och Skymningsvärlden stängda för dem som tidigare sökt svar där för att tolka verkligheten. Det enda som verkade återstå var ormen som steg för steg slöt sin cirkel runt världen och en lika oundviklig som smärtsam underkastelse. Nej, flyktingar var inte Kairoonabornas största problem.
Mitt bland dem – bland både inbodda och flyktingar – fanns det också dem som i hemlighet jublade över hur världens lotter föll. De som bjudit in den vita ormen i sitt hjärta och som inte snabbt nog kunde nå det ögonblick då Kaas slutgiltiga triumf skulle bli deras egen. De var beredda att spela med ett tag till. Att oja sig och aja sig över saker och tings tillstånd samtidigt som de nogsamt mindes vem som sa vad – för att dela ut dem när räkenskapens dag skulle komma. När den vita ormens cirkel var sluten!