Norr om Kairoona, norr om all civlisation, sträcker sig de väldiga ödevidderna. Här sveper vinden över bruten, stenig mark uppblandad med vattensjuka kärrmarker och vindpinade, knotiga skogar. Här finns inga städer, inga byar, och de få tänkande varelser som bebor detta område är nästan mangrant vansinniga. Likafullt ger sig resenärer in hit. Ödevidderna har nämligen inte alltid varit en förödd vildmark, utan var en gång i tiden centrum för ett av världens mäktigaste imperier, vars ruiner än idag ligger spridda över landskapet.

Aktuellt

Onda rykten kommer från Ödevidderna, burna av nomader och flyende äventyrare. Genom uråldrig trolldom har en nattsvart luftburen fästning rest sig ur asksjöarnas djup och strävat mot himlen. Forntida runor talar om detta som ett av tecknen som förebådar världens omstöpning i eld och svavel, och Ödevidderna står allt mer i världens blickfång.

 

Historia
Ingen, utom möjligen de äldsta bland alver och drakar, vet vad det imperium som sträckte sig över alla de nordliga länderna hette, men dess underverk består än idag. Dess folk tycks ha levt bekvämt, med en rik tillgång på magi som utplånade många vardagliga bekymmer. De magiska föremål man ibland hittar i ruinerna är kraftfulla, men ofta svåra att förstå sig på, och ibland tycks de ha fullständigt bisarra funktioner. Trolldomen som har skapat dem tycks inte ha liknat något som används idag.

Varför imperiet föll är ett mysterium. Det finns tecken på att ödevidderna en gång i tiden var avsevärt varmare än de var idag. Kanske besegrades imperiet av isen och tjälen? Andra talar om ett väldigt inbördeskrig, där förtrollade vapen orsakade så stor förödelse att själva världen vände sig och krossade imperiet. Åter andra berättar om pakter med Mörkret, om blodsoffer, dekadens och förbjudna ritualer. Kanske har alla rätt, kanske var det något helt annat. Allt som kvarstår idag är ruinerna.

Folk
Trots att landet är så ogästvänligt bebos det ändå av ett fåtal tänkande varelser. Många av dessa är föga mer än simpla fredlösa som drivits i exil från södern och nu försöker leva på jakt och fiske bland ödevidderna. Vanligen är detta grova brottslingar som bränt alla broar och tvingats fly till den mest ogästvänliga tänkbara plats. De flesta av dessa dör inom några år; om inte sjukdom, svält eller vilddjur tar kål på dem så mördar de varandra över småsaker. Förutom dessa finns också kringvandrande nomadfolk. Dessa säger sig vara arvtagare till den sanna kejsarkronan, den enda riktiga adel som finns kvar från imperiet, och hävdar sig därför vara födda att härska över alla andra. För folk söderifrån framstår de som storhetsvansinniga, något som inte hjälps av det faktum att de ofta är synbart ohälsosamma, märkta av svält och underliga sjukdomar. Vissa tycks dessutom ha fått sina kroppar förvridna av de magiska fenomen som förekommer, och kan uppvisa missfärgade ögon, klolika fingrar, skeva kroppsdelar eller andra underliga missbildningar. Ödeviddsborna klär sig i tjocka, tunga kläder som skyddar mot den ständiga kylan och bitande vinden, och älskar att smycka sig med prål och grannlåt, allt ifrån benbitar och vackra stenar till antika magiska föremål. De föraktar alla sydliga folk och ser sig som födda härskare. Även spridda stammar av orcher finns i detta område.

Rykten
De äventyrare som har gett sig norrut har på sista tiden återkommit med oroande nyheter. Flera har sett en ny form av byggnader, svarta baracker bevakade av grovhuggna vakttorn. Vilket folk som har rest dessa är okänt, likaså om det rör sig om ett folk från Ödevidderna eller någon som försöker kolonisera söderifrån. Ödeviddsborna har i vart fall inte reagerat väl på detta, utan har blivit allt mer aggressiva och hätska.

Det sägs även att en drake nyligen har bosatt sig i en av de större ruinstäderna. Ingen vet ännu varför, och ingen har riktigt varit på humör att skicka en expedition dit än.