Söder om Månbergen ligger det bördiga och behagliga Licienne. Här finns, enligt många, paradiset på jorden: Fälten och de böljande kullarna är vackert smaragdgröna, floddalarnas odlingar ger ett utsökt vin, sommaren är lång och vintrarna korta. Varje liciennisk ädling kan tala sig varm om sitt hemlands sofistikerade kultur, fantastiska hästar, ädla riddare och fagra ynglingar och möer. Samtidigt finns andra sidor av tillvaron. Kontrasten mellan de livegnas armod och adelns överflöd är fruktansvärd. Under ytan bubblar spänningarna mellan de underkuvade bönderna, det förbittrade borgarskapet och den dekadenta adeln.

Aktuellt

Det hierakiska korståget mot Rossia har skapat stora bråk i Licienne, där det ortodoxa prästerskapet förespråkar deltagande och de Rena ser det som en distraktion från de verkliga problemen inom kyrkan.

Samtidigt har det kazankuniska imperiets fall orsakat stora oroligheter i Zephyrii marker, som gränsar till Licienne på andra sidan Silversjön. Tidigare har Licienne exporterat vin och livsmedel till marknadsplatserna vid sjökusten och har i sin tur importerat pälsar, timmer och ädelstenar. De senaste åren har dock många flyktingar begett sig över sjön och har slagit upp bosättningar på den licienniska sidan. Många har också rest vidare österut genom landet. Det har uppstått protester från bönder och hantverkare då man anser att flyktingarna har konkurrerat om arbetskraften.

Rykten

Bland hantverkarna i staden Anguironne har en förunderlig ny uppfinning skapats: tryckpressen, något som tillåter folk att i mycket högre takt än tidigare mångfaldiga texter. Denna uppfinning bevakas nu svartsjukt av stadens Rena hantverkare, som använder den för att trycka propaganda mot kyrkan och konungen. En våldsam jakt på dessa hantverkare har inletts, både för att straffa dem och för att få tag på hemligheten bakom deras uppfinning. Samtidigt tycks kunskapen börja sprida sig till andra städers Rena och de grova nidbilderna finns snart i varje stadsbos händer.

Historik

Licienne har gamla anor, men det är bara under de senaste hundra åren som det varit ett någotsånär enat land. Innan dess var det till stor del som Kazygien, en samling oorganiserade grevskap och hertigdömen under en svag kungamakt. Riket enades av kung Galaut den Starke, som år 348 före Kejsarens ankomst införde den enväldiga kungamakten och kraftigt försvagade högadelns ställning. Riket styrs idag av kung Galaut IV, i folkmun kallad Galaut den Tandlöse på grund av sin oförmåga att slå ner uppror och sin förkärlek för sötsaker.

Under än tidigare eror har Licienne styrts av Månbergens högalver, som under några århundraden av för människorna oförklarliga skäl beslöt att härska över ett människorike. Högalverna drog sig en dag undan lika plötsligt som de kom, men adelskulturen har fortfarande bibehållit vissa alvpåverkade drag (många gamla adliga ätter har också en ovanligt lång livstid och en tendens till spetsiga öron). Vissa spekulerar i att allt var ett komplicerat socialt och politiskt experiment. Vissa särskilt cyniska filosofer, både i och utanför landet, hävdar att hela landets kultur kan förklaras av detta, att det påminner om ett barn som desperat försöker behaga en frånvarande förälder.

Sedvänjor och kultur

Licienne är splittrat mellan sina samhällsklasser. Kungen och kungafamiljen utgör rikets absoluta centrum och hovet i huvudstaden Targeille är oerhört luxuöst och raffinerat. Under kungafamiljen står adeln och prästerskapet, som brukar hålla varandra om ryggen. Adeln var tidigare oerhört mäktig men har nu förlorat mycket av sitt gamla självstyre. Fortfarande är dock adeln synnerligen rik och att komma från en väl ansedd familj är enda sättet att komma någonstans i det licienniska samhället. Himlakejsarens kyrka inom landet präglas också av denna maktkoncentration, vilket tar sig uttryck i att i princip ala högt uppsatta präster kommer från adelsfamiljer.

Städernas borgerskap upplever sig av förklarliga skäl missunnat och har därför ofta en negativ attityd till adeln och prästerna. Hur denna yttrar sig varierar. De rika köpmännen och skråmästarna anser ofta att de i kraft av sin rikedom borde ta del av adelns makt, medan fattigare hantverkare mer påminner om bönderna i sitt förakt mot överheten. Det finns också stora spänningar inom till exempel hantverkarskråna, där det ofta är så att enbart vissa familjer får tillgång till mästarvärdigheten medan andra hantverkare hålls som livslånga gesäller för att ge mästarna billig arbetskraft.

Bönderna, slutligen, lever sällan väl. Nästan alla är livegna, tilldelade en ynklig jordbit att odla för eget bruk och tvingade att lägga merparten av sitt arbete på sin lokale landägares mark. Bitterheten gror ständigt bland dem och med tjugo till trettio års mellanrum brukar landet skakas av våldsamma bondeuppror.

Vinet är Liciennes välsignelse och förbannelse. Ingen annanstans i Neidara har så goda vinjordar och mycket av rikets välstånd kommer från vinexport. Samtidigt är fylleriet oerhört utbrett: Bönderna dricker sitt sura vin för att orka med sin tröstlösa tillvaro, hantverkarna omvandlar snabbt dagens förtjänst till ett krus på närmsta krog och adeln tömmer tunna efter tunna från de mest utsökta årgångarna. Alla lever ett liv beroende av druvan. Den mer positiva sidan av detta är att Liciennes folk även på andra områden är livsnjutare och perfektionister. En liciennier lägger alltid ner extra tid och ansträngning på att göra en maträtt lite godare, en sång lite klarare, ett klädesplagg lite bättre skuret. Samma entusiasm drabbar kanske inte alltid sådant som saknar tydligt estetiskt värde men många liciennier känner en stark plikt att göra världen vackrare – något som kan vara ett arv från den högalviska tiden.

Icke-mänskliga raser är sällan väl ansedda. Landet har en avsevärd orchbefolkning som mestadels har ”tämjts”, som adeln säger, och inlemmats bland städernas fattiga grovarbetare. Dessa delar dock sällan stadsbefolkningens entusiasm för De Renas lära, utan håller sig till sin traditionella förfadersdyrkan. Orcher tvingas leva i särskilda kvarter i städerna och får inte röra sig utanför dessa om natten. Liciennier har ett mycket tvehågset förhållande till alver, som på en gång ses som beundransvärt estetiska och fruktansvärt gammalmodiga.

Även om liciennier har rykte om sig att vara fantastiska kockar innebär det inte att de alltid har tillgång till de bästa råvarorna. Särskilt bland bondebefolkningen och de fattiga hantverkarna tvingas många leva på slaktavfall och allehanda blöt- och kräldjur (detta är en punkt där orchminoriteten är mycket integrerad!). Detta har under årens lopp utvecklats till en fråga om nationell stolthet och särart. ”Ge en liciennier en håv och ett träsk och han ger dig en soppa”, som talesättet säger.

Religion

Precis som i fråga om välstånd är Licienne ett skiktat samhälle i fråga om religion. Bönderna är de som vanligen har den livsåskådning som mest påminner om hur det är i till exempel Tabarien och dyrkar Himlakejsaren kombinerat med förfadersdyrkan och en hel del vidskepelse. En näst intill universell folktro är den på ”Tröskelkärringen”, som bor under huströskeln. Hon vaktar mot onda saker som vill ta sig in och ger sig ibland ut för att dra hem goda saker till sin gård. I utbyte häller man alltid en del av årets första vinpressning på husets tröskel, så att hon håller sig vid gott mod.

Bland stadsbefolkningen yttrar sig den allmänna misstron mot samhällsordningen i att De Rena är oerhört populära, trots att denna gren av Himlakejsardyrkan är förbjuden. Många talar om att det är dags att utropa en fristad, precis som i den burgheimska staden Taubenheim.

Adeln sällar sig mangrant till den tillåtna varianten av Himlakejsarens Kyrka, åtminstone officiellt. I praktiken är många bland adeln och det högre prästerskapet medlemmar av Meruels kult och ägnar sig i skydd av mörkret åt bisarra, kaotiska riter. Vissa hävdar att till och med kung Galaut själv dyrkar den Karmosinröde Avguden.

Utseende

Liciennes folk lägger ner mycket tid på sitt utseende och sin klädsel. Bland adeln innebär detta fantastiska och opraktiska kreationer, medan det bland bönderna oftare innebär att de enkla kläderna kompletteras med någon extra accessoar: en halsduk, ett hårspänne, en uppseendeväckande hatt eller ett par örhängen kan ofta få till och med den simplaste klädsel att verka aningen mer flärdfull.

Klädseln påminner till stor del om den i Tabarien, även om liciennier oftare går till överdrift med snäva hosor, långa snabelskor, vida skjortor, släpande klänningar, djupa urringningar och höga hattar. De som har råd använder gärna parfymer. Kärleken för det uppseendeväckande innebär dock att Licienne gärna tar in influenser från andra kulturer; ena året kan khwarezmiska slöjor vara på modet, nästa kazygiska rockar eller burgheimska puffärmar.

Politik

Licienne är en utpräglad feodalstat med ett avancerat och strikt hierarkiskt samhällsbygge. Det innebär dock inte att politiken är stabil – tvärtom sker det ofta statskupper och mindre stridigheter om landegendomar och makt. När en regent dör utan en arvinge eller om arvingen skulle råka vara minderårig, blossar inbördeskrig upp om vilken adelsfamilj som har rätt till tronen. Lika ofta sker bondeuppror när den enorma landsbygdsbefolkningen lyckas samla sig för att resa sig mot överhetens förtryck. Samhället ändrar sig däremot långsamt och även om de våldsamma konflikterna kan få tillfällig effekt så går saker och ting snabbt tillbaka till det vanliga.

Geografi

Licienne ligger i ett mycket vackert och bördigt område söder om Silversjöns blanka vatten och Fjallbreidds rika vildmark. Längst i norr kan man se Månbergen torna upp sig och i söder möter Viratsiska bukten med det klara havet. Landet är kuperat och det finns stora områden av blandskog, där stora mängder vilt rör sig. Det är dock allt som oftast strängt förbjudet att bedriva jakt då rättigheterna ägs av kronan eller är knutna till jordegendomar som tillhör olika adelssläkter. Det finns flera städer men de allra flesta bor i byar eller gårdar på landsbygden och är livegna bönder.

Typiska namn på rollpersoner från Licienne

Aliz, Arnaut, Beatrix, Blanchefleur, Carel, Celye, Floris, Galaut, Jehan, Katheline, Legarde, Mariot, Mouricel, Palomide, Riceldis, Sibille, Simenon, Vitale, Ysabeau, Yvain